Några ord om tidig upptäckt och tidiga insatser

Som nämnts tidigare är jag en pensionerad finlandssvensk speciallärare som arbetat i årskurserna 1-6 med betoning på de två första årskurserna. På senare tid har man i olika medier diskuterat resultaten från den senaste PISA-undersökningen och t.ex. undrat varför Finlands resultat är bättre än Sveriges. Det har framlagts olika förklaringar till detta. En sak som inte kommit fram i debatten hittills är att det är de svagaste eleverna som lyft Finlands PISA-resultat. Utgående från mina egna erfarenheter håller jag med om den delförklaringen.

Det är viktigt att tidigt hitta de barn som är i riskzonen för att utveckla inlärningssvårigheter. Jag brukade själv alltid börja höstterminen med att jobba som kompanjonlärare tillsammans med klassläraren på första klass och under den tiden göra kartläggningar av barnen. Kartläggningarna tog bland annat upp bokstavskännedom, läsutveckling, artikulation, finmotorik och enkel matematik (Läsprotokoll åk 1, Enkel kartläggning av talet).

Då uppgifter från förskolan lades till de resultat kartläggningarna gett vid handen, kunde klassläraren och jag redan efter några veckors skolgång diskutera oss fram till vilka elever som var i behov av extra stöd. Vi kunde också komma fram till hur klassundervisningen kunde beakta de enskilda elevernas förutsättningar för att undervisningen för alla skulle bli stimulerande och utmanade. Det gällde alltså att också beakta de elever som redan vid skolstarten hunnit en bit i sin läs- och skrivutveckling.

Det var viktigt att i ett tidigt skede göra direkta insatser för att hjälpa riskbarnen. Att utgå från kartläggningarna var ett sätt att komma fram till vem som behövde extra stöd och hur detta stöd skulle preciseras. Som kompanjonlärare hade jag också möjlighet att iaktta eleverna i deras arbete i klassen, lyssna på deras läsläxor och direkt hjälpa eleverna under lektionerna, antingen i klassen eller i ett avskilt utrymme. Ibland kunde klassläraren och jag byta roller så att det var jag som ansvarade för klassundervisningen. Det här var fallet exempelvis om klassen som huvudläsinlärningsmetod följde en traditionell ljudmetod (Läsinlärning – sammanljudning – tågmetodik, Rimord).

Det har ibland förts livliga diskussioner om vilken läsinlärningsmetod som är den bästa. Min erfarenhet är att det är viktigt att var och en lärare använder den metod som de trivs med, som man anser att ger resultat och som barnen trivs med. Men det är också bra om läraren är bekant med olika metoder och kan plocka bitar ur olika metoder att ta med i sin undervisning (Läsundervisning i åk 1). Då det gällt undervisning av barn med läs- och skrivsvårigheter har jag själv ofta utgått från en ljudmetod som huvudmetod.

I förebyggande syfte är det viktigt att tidigt stimulera språkutvecklingen (Kom så läser vi!). Bland de enklaste och mest effektiva sätten att stimulera språket är högläsning för och med barnet. För det behövs en bok, en vuxen och litet tid. Kanske är det tiden som är svårast att hitta nuförtiden.

För att få flyt i läsningen kan det vara bra att särskilt träna läsning av högfrekventa ord. Då ökar möjligheten att eleven kan läsa de här orden som ordbilder då de dyker upp i texten (Högfrekventa ord > Läsprogram). Flyt i läsningen gör att eleven kan koncentrera sig på förståelsen av det lästa och därmed också kunna kritiskt analysera det lästa.

Om det görs utredningar av enskilda elever eller kartläggningar av grupper av elever, så anser jag det vara viktigt och självklart att det är någon som tar ansvar för att genomföra de åtgärder som kan tänkas bli en följd av utredningarna. Hos oss är det i första hand specialläraren som tagit detta ansvar. En given förutsättning är att det finns speciallärare att tillgå.