Om bidrag, motion och körsång

Som jag i ett tidigare inlägg skrivit: Ju äldre man blir desto fortare går tiden. Mitt senaste inlägg skrev jag före jul och nu börjar vi redan närma oss sommarlovet. Orsaken till att jag dröjt med ett nytt inlägg är att jag går i väntans tider. Ja, det är inte så att vi ska få tillökning så här på gamla dar. Jag väntar på besked om hur det gått med mina ansökningar om bidrag för ett projekt som Johannes, min webbmaster, lovat ro i hamn. Projektet skulle innebära att materialet Bild och ord på webbplatsen skulle göras nätbaserat och interaktivt. Barnen/eleverna skulle, t.ex. på dator, kunna ta fram ett arbetsblad, placera rätt ord vid rätt bild och sedan skriva ordet med hjälp av tangentbordet. Det skulle finnas en viss uppföljningsstatistik om vilka arbetsblad som eleven jobbat färdigt med. Också den nätbaserade versionen av Bild och ord skulle finnas tillgänglig gratis på min webbplats. Eleven kunde jobba med materialet både i skolan och hemma.

Det som kostar i ett sådant här projekt är dels jobbet med att programmera det hela, dels jobbet för en grafiker att göra om alla de 80 bilderna för att passa olika skärmalternativ, få bättre kontraster osv. Bilderna som nu finns vid Bild och ord är handmålade och passar bra som papperskopior, mindre bra i en nätbaserad version. Utöver detta tillkommer ett antal mindre utgiftsposter.

Det torde bli klart inom en snar framtid om de presumtiva bidragsgivarna ansett det vara värt att satsa en slant på mitt tilltänkta projekt. En bidragsgivare har i alla fall, tacknämligt nog, visat tummen upp också om det då bara rör sig om en delfinansiering av projektet. Sedan nyår är det drygt 62000 sidvisningar på webbplatsen och troligt är att många av besökarna kunde dra nytta av den tilltänkta nätbaserade versionen av Bild och ord. Blir det inte bidrag som täcker kostnaderna för hela projektet så kanske jag försöker nästa år igen eller så får projektet förbli på idéstadiet.

Jag tycker om att motionera. Och det av den enkla anledningen att jag mår bra av motion. Det handlar då inte om några extrema varianter av motion. Jag cyklar mycket och får många ärenden uträttade per cykel. Cykeln är inhandlad 1972 men är fotfarande still going strong. Och förstås, den har inga växlar. En gång hade jag bråttom in till stan för att passa en tandläkartid. Väl framme i väntrummet började jag svettas alldeles förskräckligt som en sen reaktion av det häftiga trampandet på cykeln. Det hela var mycket pinsamt eftersom jag var dyblöt då jag väl satte mig i tandläkarstolen.

På vårt bostadsområde har vi bildat en stavgångsgrupp som samlas varje måndag för att gå en länk på mellan 6 och 7 kilometer. Den äldsta i gruppen är 84 år. Det här sättet att motionera i grupp har medfört att vi lärt känna varandra mycket bra. Det är dessutom intressant att diskutera ditt och datt med någon av gångarna under promenaden.

Under min storhetstid som specialpedagog och då jag som en följd av detta reste omkring i Svenskfinland och pratade varmt för tidiga insatser, om kartläggningar, om läs-och skrivsvårigheter osv brukade jag förbereda mina anföranden under långa promenader i hemknutarna. Under promenaderna gick jag igenom allt jag tyckte var viktigt att ta med i min predikan. Och allt det här fick jag göra helt ostört; bara vinden och knarret från skorna lade sig i det hela. Väl hemma satte jag ner alla mina funderingar i punkter och så var planeringen klar.

Som motvikt till allt som har med pedagogik att göra sjunger jag med i en kyrkokör. Här är det ingen som är intresserad av dyslexi, läsinlärning eller annat liknande. Det blir i stället tonvikt på den sociala samvaron, själva sjungandet och övningar inför uppträdanden. Kruxet i kråksången, för det blir faktiskt litet åt kråksångshållet ibland, är att medelåldern är hög vilket resulterar i att det ibland kan vara svårt att hålla ton. Att kören sjunker, som man brukar säga, är inte så farligt bara alla sjunker lika mycket och samtidigt. Se där en utmaning för både sångare och dirigent.