Kalle Anka – en nygammal läsambassadör, körsång

I lokaltidningen Vasabladet ingick för en tid sedan en ledare (Viveca Dahl: Med Kalle Anka som lockbete) där man konstaterade att läskunnigheten försämras bland barn och unga.

”Personer under 25 år är idag sämre på att läsa än unga i samma ålder var för drygt tio år sedan. Antalet skolelever med svaga läsfärdigheter har ökat, antalet med utmärkta färdigheter minskat. Samtidigt ökar betydelsen av att kunna läsa bra, förstå och analysera det man läser, eftersom anstormningen av information är så enorm.”

För att uppmuntra läsningen har ett antal företag och sammanslutningar lovat bekosta en månadslång prenumeration på Kalle Anka till alla 10-åringar, både svensk- och finskspråkiga. ”När det gäller åldersgrupper som just lärt sig läsa eller håller på att lära sig läsa är det viktiga att man läser, inte vad man läser”. Detta kan ses som ett försvar för valet av Kalle Anka i stället för  ”riktiga” böcker.

Ett nationellt läskunnighetsforum tillsattes hösten 2017 och i september 2018 lanserades resultatet i form av det som går under namnet Läsrörelsen. Här finns samlat förslag för utveckling av barns och ungas läskunnighet och läsintresse.

Att utgå från barns och ungas egna intressen torde vara ett bra sätt att stimulera läsningen. Och böcker som behandlar olika intressen finns säkert på det lokala bibloteket. Man kunde också lotsa in barnet på någon intressant eller spännande serie av böcker, t.ex. LasseMajas Detektivbyrå. Kan man, som vi här i Vasa nu under våren, också få se LasseMajas detektivbyrå som barnpjäs, uppmuntrar det också till läsandet av böckerna. Jag vill gärna hänvisa till ett tidigare inlägg från november 2013, där jag skrivit om bland annat pojkars läsning.

Men, Kalle Anka och LasseMaja i all ära, allt borde börja långt tidigare. För det är stimulansen av språket på ett tidigt stadium som kan väcka intresset för läsning, ett intresse som kan bli bestående. Ansvaret för detta ligger på föräldrarna. Det var också för att uppmärksamma detta som jag för mer än tio år sedan, i samarbete med barnrådgivningarna, delade ut häftet Kom så läser vi! till alla nyblivna svensk- eller tvåspråkiga föräldrar här i vårt område. Vore jag  rik skulle jag låta trycka upp en sjusärdeles mängd häften igen och dela ut till alla nyblivna föräldrar!

Så till något helt annat, som folk brukas säga när de byter ämne. Jag sjunger med som tenor i en kyrkokör. ”Vår” kör har sedan årsskiftet gått samman med en av stadens andra kyrkokörer och således bildat en ny gemensam kör. Vi har haft vår första övning för året. Framför oss tenorer satt en rad sopraner från den ”andra” kören. När vi övat färdigt för kvällen och skulle gå hem steg två sopraner upp, vände sig mot mig och sa: ”Vi måste riktigt se vem det är som sjunger så fint. Vi är inte vana att få höra så fin sång från tenoren”. Det är inte för att framhäva min förträfflighet som körsångare som jag citerar soprandamerna. Däremot kan det vara ett exempel och en påminnelse om att ge  uppmuntrande, positiva, ärliga och uppriktiga komplimanger när tillfälle ges.

En annan kommentar om vår körsång finns i slutet av det här inlägget från april 2016 (lyssna gärna på Pärts estniska vaggsång Kuss, kuss, kallike).

God fortsättning på det nya året!

Kjell