Läsinlärningen och det magiska tåget

Läsinlärningen följer i princip två huvudmetoder. Den ena utgår från delarna i orden, bokstäverna, vilka kopplas samman till helheter. Detta kallas ljudmetod eller syntetisk läsinlärningsmetod. Den andra metoden utgår från helheten, orden, meningarna, vilka analyseras. Detta är en analytisk läsinlärningsmetod. Sällan används de här metoderna helt renodlade.

Jag har i tidigare inlägg berättat om att jag vid skolstarten på hösten ofta jobbade som kompanjonlärare i åk 1. Efter någon vecka in på terminen tog jag mitt tåg till klassen, hängde upp det på två spikar och berättade för klassen att nu skulle vi lära oss läsa genom att köra med ett tåg. Ja, en tredjedel av klassen kunde i allmänhet nog läsa vid skolstarten, men det brydde jag mig inte så mycket om i det här sammanhanget. Alla fick vara med. Och så började jag med att sätta bokstaven O i vagnen längst till vänster. ”Så här låter det när jag kör: OOOOOOOOO.” Jag drog sakta i snöret och vagnen rörde sig till höger. Jag backade vagnen med O. ”Nu får också ni vara med. Hur låter det då vi kör? OOOOOOOO. Fint!” Jag parkerade O längst till höger och satte bokstaven S längst till vänster. ”Den här bokstaven heter S (es) men då vi kör med tåget ska vi bara säga hur den låter, jag visar: SSSSSSSS. Nu får ni köra: SSSSSSSS. Fint!”
Liten randanmärkning: Vokalerna kallas också självljud, de har bara sitt eget ljud; konsonanterna kallas också medljud, de måste få ett extra ljud då man benämner dem (ex. O = O, S = ES, L = EL osv).

Sen satte jag O längst till vänster och S i följande vagn. ”Nu ska jag visa hur vi gör då vi kopplar ihop vagnarna med O och S.” Jag drog sakta i snöret och vagnen med O rörde sig till höger medan jag OOOOO-ade . Då den ”kopplade” ihop med vagnen med S övergick jag till att låta som S skulle låta, SSSSSS. Jag förklarade att då vi kör med tåget ”låter” vi på bokstäverna, vi säger inte deras namn. Vi ska också komma ihåg att det inte blir någon paus då vi kopplar ihop vagnarna.

Samma procedur med L. Sedan satte jag S – O – L i de tre vagnarna och körde: SSSSSOOOOOLLLLL.
Och då, det magiska ögonblicket. En elev som inte kunde läsa vid skolstarten säger: ”Det blev ju SOL”. Han hade knäckt läskoden! Jag skrev upp ordet på tavlan, satte fingret under S och körde genom ordet som vi hade gjort med tåget. ”Ja, det blev SOL!”

Detta är alltså en ljudmetod för att lära barn läsa. En förutsättning är att barnet vet hur bokstaven ”låter”, att sambandet mellan bokstavstecknet, grafemet, och dess motsvarande ljud, fonemet, har automatiserats. Framlidne professor Ingvar Lundberg tyckte att bokstäver inte kunde låta. Det är också den enda punkt jag är oense med professorn om.

Metodiken, som beskriver metoden i detalj, finns vid Läsinlärning-sammanljudning-tågmetodik. Här beaktas också stötljuden (B,P,D osv) som man ju inte kan hålla ut på. I ärlighetens namn måste jag säga att det inte är nödvändigt att gå igenom alla moment i metodiken. Huvudsaken är att barnet förstått principen med sammanljudningen.

Tågmetodiken ska dessutom enbart ses som en introduktion vid läsinlärningen. Det är viktigt att eleverna går vidare i sin läsutveckling och bygger upp ett förråd av ordbilder som gör att det blir flyt i läsningen. Det här gäller speciellt läsning av de högfrekventa orden. Tåget kan eleven tänka på om ett okänt ord dyker upp.
Förstaklassisternas föräldrar har också fått vara med och köra med tåget.

Det är bra om man som lärare blandar olika läsinlärningsmetoder, plockar de bästa bitarna ur olika metoder och ser vad som passar en själv och de elever man undervisar. Att man i de finlandssvenska skolorna verkligen gör detta framgår av en kartläggning som gjordes för ett antal år sedan.

Min erfarenhet som speciallärare är att ljudmetoden i allmänhet fungerar bra för alla elever, inklusive barn med läs- och skrivsvårigheter, då det gäller den initiala undervisningen som berör läsningen. Metoden ger eleverna ett konkret verktyg som de kan använda vid läsningen förutsatt att automationen mellan grafem och fonem fungerar. Man måste dock vara observant på att eleven inte fastnar i själva ljudandet utan går vidare till att läsa orden som ordbilder och som då i sin tur leder till flyt i läsningen. Då avkodningen fungerar och det blir flyt i läsningen kan eleven bli mera fokuserad på förståelsen av det lästa.

I Läsprotokoll åk 1 finns ordet SOL. En en elev som skulle läsa ordet för mig hade ännu inte fått vara med om att köra med tåget och därför heller inte blivit uppmärksam på att bara ”låta” på bokstäverna. Eleven försökte: ”essoell(?), essoell (hm…), essoellen, suellen (= Sue Ellen)! Den här eleven hade säkert sett nåt avsnitt av serien Dallas. En annan elev som skulle läsa samma ord funderade en stund men sa sedan: ”Nä, det här är nog för kort ord. Jag brukar läsa mycket längre ord.” Han behövde inte bevisa att han läser längre ord bättre än de korta.

Häromdagen träffade jag min fd speciallärarkollega och undrade om tåget, som jag lämnade kvar på skolan då jag gick i pension, finns kvar. Ja, visst. Jag fick hem tåget, satte upp det på garageväggen med sovrumsmattorna som bakgrund. Min eminenta webmaster, sonen Johannes, satte upp bilden på webbplatsen. Så nu finns tåget här både som autentisk bild (se tidigare länk) och som en schematisk sådan för den som vill knåpa ihop en kopia. Helt tillåtet i så fall, allt för den goda sakens skull. Observera den vackra gröna pilen som visar var snöret finns som man drar i för att få vagnarna att röra sig. Ett tack till vädergudarna som vid fotograferingstillfället gjorde att den riktiga solen också ville vara med och sken därför i all sin glans över tåget.

God fortsättning,
Kjell